Isabellewester

Jag satt och bläddrade i nya nummret av Amelia, tipsad av Nina! Där Martin Melin berättar om sin tid som pappa, en dålig pappa! Jag tycker att ni ska läsa igenom har krönika.. han har även bloggen www.coolapappor.se
Och jag ska säga det innan att jag menar INTE att jag syftar på någon speciell person!!!! 

Att vara en dålig pappa – av Martin Melin

Jag har varit en dålig pappa.  Det känns hemsk att skriva det och tro mig det känns ännu hemskare när jag tänker på det. Men det är sant.  Jag var varit en dålig pappa. Jag blev inte alls den superfarsa som jag trodde jag skulle vara innan jag fick barn; engagerad, intresserad, tålmodig, nyfiken.
    Men jag skriver VAR en dålig pappa, för jag tror och hoppas att jag har ändrat mig. Att jag har lärt mig av misstagen och blivit en bättre pappa.

Vad menar jag då med att vara en bra pappa?

Jag tycker att det finns tre punkter som ska uppfyllas för att man ska vara en bra pappa. Och det är egentligen tre självklara punkter men jag vet att det finns många pappor som fallerar mer eller mindre på en eller flera av dem.

Känslor för barnet.

Kanske den mest självkara punkten. Att man älskar sitt barn, att det hugger till i hjärtat när man ser honom eller henne. Stoltheten över framstegen, det kan gälla första stegen eller bra betyg.  Att känna blodsbanden och tillhörigheten. Om den känslan saknas har man en duktig uppförsbacke att klara av.

Närvaron.

Jag har jobbat som tennistränare för barn och sett hur pappor suttit med ryggen mot plan hela träningen och garvat och snackat skit med någon bekant samtidigt som deras dotter sprungit sig svettig på banan och titt som tätt sneglat upp mot åskådarläktaren, bara för att se sin pappas rygg. Många barn springer runt på fotbollsträningen och tittar mer efter om mamma eller pappa ser dem än de tittar på själva bollen. Och det här handlar inte om barnets bekräftelsebehov utan om föräldrarnas intresse för sitt barn. Jag har också sett pappor som varit mer inne på tennisbanan och styrt och ställt, peppat sin dotter, rättat henne, kommit med råd, än de varit på läktaren. Det är naturligtvis inte heller bra. Barnen behöver egen tid för att utvecklas, som Astrid Lindgren sa; ”låt barnen leka själva så utvecklar de sin fantasi”. Jag tror dock att alla barn behöver ett visst mått av bekräftelse och att få synas. En bra pappa ger sitt barn det.

Under samma punkt ryms också att man som en bra pappa vet vad som sker på dagis eller i skolan. Vad heter barnets bästa kompis? Har de lärt sig att räkna än? Hur går det i gympan? Många pappor skjutsar sitt barn till dagis och skola, hämtar pliktskyldigt, men de där frågorna på vägen hem saknas. Barnen tycker om att få berätta om sin dag och ännu roligare är det om pappa frågar. Ju äldre barnen blir ju mer medvetna blir de av att pappa inte är intresserad.

Under bebistiden bör man som en bra pappa ta sin del. Ge mamman sovmorgon då och då, ta blöjbyten, trösta när det skriks, sköta markservicen hemma. Det är små saker men stärker papparollen.

Det är inte alltid kul att sitta i ett badhus, stå i regnet vid sidlinjen, sitta med på sångstunder eller titta på balletuppvisning, det är det inte. Men det kostar så lite att ta den tiden – för barnets skull. Man får igen det. Glittret och stoltheten i barnets ögon över att ha fått visa sin mamma och pappa vad de kan – det är oslagbart.

Engagemang hemma

Sista punkten som jag tycker skall vara med för att man skall vara en bra pappa är att hjälpa till i hemmet. Lever man i ett parförhållande ingår det att man hjälper till hemma. Det vet alla. Om barnets mamma mår bra mår också barnet bra. Om båda föräldrarna är hemma är det tyvärr allt som oftast mamman som sköter matningen, tvätten, och ser till att tänderna borstas.  Roller som ofta cementeras redan under föräldraledigheten. Här kan man som pappa göra en jätteinsats.  Både för barnets mamma och för barnet, och garanterat också för förhållandet.  Det är alltför lätt att bli en lekpappa. En pappa som tar barnet en halvtimme till lekparken. Eller spelar lite fotboll i trädgården. Gör det roliga. Men när det blir skrik vid matbordet eller protester vid läggning, ja då är det allt som oftast mamman som får ta de striderna. Och pappan fortsätter att vara ”snälla pappa”.
   En bra pappa ser till att ta sin del av hushållsarbetet och ansvaret för barnet.

Man jag då? Jag som var en dålig pappa. Vad brast jag på?

Till att börja med kan jag berätta vad jag inte brast på. Punkten ett. Kärleken till barnen. Jag älskade mina barn mest i hela världen.  Jag gav dem så mycket kärlek ett barn kan få, jag älskade att se på dem och varje morgon när jag vaknade upp längtade jag efter att få ge dem en kram. Jag följde mitt äldsta barns utveckling med stort intresse och blev både stolt och glad när hon gjorde det ena framsteget efter det andra.  Jag älskade att sitta och mysa med henne i soffan framför en film, jag älskade att springa bakom cykeln när hon skulle lära sig cykla, jag älskade att hjälpa henne klä på dockorna, jag älskade att se hennes stolta ögon när hon slog iväg golfbollarna, jag älskade att se när hon uppträdde och mimade till Carola.
      Min äldsta son, som jag tyvärr inte varit lika delaktig i under hans första tid här på jorden, får också mina känslor att totalt slå spinn. Och Jag blev lika stolt när han började gå, när han började sparka på fotbollen, eller nu när han sitter i mitt knä och styr bilen på X-boxspelet.
    Det var ingen tvekan om att jag älskade mina barn enormt.

Men sedan var det de två andra punkterna.

Jag var väldigt dålig på att vara närvarande i mina barns vardag. Jag var sällan med på de olika aktiviteterna.  Var det roligt – då var jag med. Men annars hade jag annat att göra.
    Jag var också dålig på att hjälpa till i hemmet. Jag underlättade inte direkt för min dåvarande partner. Hon fick göra det mesta jobbet.
     Men det var då.
     För idag, snart tre år senare, har jag nu en helt annan inställning till min papparoll. Till allt. Jag har kvar kärleken till mina två tidigare barn och mitt nya. Den kärleken är som huggen i sten. Den går inte att rucka på. Solid. Bergfast. Jag älskar mina tre barn enormt.
På punkten två har jag insett att det är viktigt som pappa att delta i barnens aktiviteter.  Att vara närvarande i deras liv. Det är jag. Så mycket som jag kan. Min ex-fru drar fortfarande det största lasset och gör ett jättejobb med barnen. Och som helgpappa är det lätt att bli den där ”lek-pappan”. Men jag gör så gott jag kan. Jag tvekar inte längre att säga nej till barnen, få se tårarna, få höra att jag är ”dum”, få se den trumpna minen, händerna korsade över bröstet.  Jag tar numera konflikter med mina barn, är konsekvent i min uppfostran.  Jag är inte bara den där roliga pappan som alltid säger ja och bara gör roliga saker. Och jag engagerar mig mer i deras liv, försöker vara mer delaktig.
Jag tar också ett mycket större ansvar i hemmet. Tvättmaskinen är min. Disken plockas ur och jag vet var mataffären ligger. Jag lägger tid och energi på att vårda mitt förhållande och min partner. Jag tar vaknätter , byter blöjor och delar på föräldraledigheten.  Det gjorde jag inte förut.
Jag har blivit en bättre pappa.

Jag minns gången när jag var nyskild och satt i min andrahandslägenhet en lördag förmiddag och min dotter i soffan framför en dålig vhs-kopia av djungelboken. Filmen hackade och ibland försvann ljudet. Framför henne låg Chicken nuggets och pommes frites huller om buller på den isärrivna bruna papperspåsen. Coca cola i plastmuggen. Ute regnade det. Själv satt jag i sängen och låt. "Pappa, det är tråkigat att kolla på fil", sa min fyraåriga dotter och såg på mig med bedjande blivk. "Vad vill du göra då, hjärtat?" frågade jag tillbaka och funderade på vad vi kunna göra. Det var bara en timma sen jag hämtade henne , och hon skulle köras tillbaka dagen därpå. Vad ska vi hitta på får skoj? "Jag vill åka hem till mamma". Där bestämde jag mig att jag skulle bli en bra pappa

Martin Melin